carrocarolin

Sitter just nu i min soffa efter en lång arbetsdag som vara i 11,5h,och tänker,orkar inte sätta på RixFm orkar inte sätta på tv nu,vill bara ha tyst omkring mig. Varför kan man aldrig få vara riktigt lycklig? Varför kan man aldrig få vara riktigt glad,glad rakt igenom,måste det alltid vara något?
När jag pricis avslutat sista kapitelet och hann pricis börja på en nytt härligt kapitel ur en annan värld,ett annat liv,varför kunde jag inte bara ha fått fortsatt med det? Men det kanske ska vara så?Kanske man aldrig kan få vara riktigt glad nångång?Det som händer i den andra boken,som jag haft brevid den gammla,men som det finns mycket kärlek i och mycket glädje men som också gjort mig orolig mellan vissa kapitel,den har åter dykt upp,jag önskar jag kunde styra över den,jag önskar att jag hade makten,jag skulle göra allt för att den skulle få ett gott slut,men det kan jag inte,ingen kan det. Det gör ont,men man får försöka,kämpa och finnas där. Jag ger inte upp så länge jag får ta del av den,jag kan iallafall påverka lite och det vill jag göra så länge jag har den möjligheten. Jag är inte tjejen som ger upp,jag är inte den där tjejen som flyr om mina nära och kära inte mår bra,jag är snarare den där tjejen som kan dra sig undan när människor inte har samma behov av mig,jag är den tjejen som vill hjälpa,jag är den tjejen som mår bra av det.
Jag kan skilja och dela på mina böcker,men jag kan inte skilja och dela på mig själv.Och jag vill samtidigt leva i båda.

Idag när jag kom hem,gick över gräsmattan,där ligger två ganska stora stenar pricis intill kanten på gräsmattan,en liten fågel hoppade plötsligt upp och jag hoppar till,en sån där liten svart fågel som brukar sitta och kolla in på mig genom fönstret när jag fixar i köket,en sån där liten märklig fågel,som ser ut av vilja mig något...
Den fågeln stannade jag upp för,den försökte äta på en liten nöt men som inte gick att äta,den tog den i näbben om och om men kastade ut den,jag fråga den lilla fågeln-är du hungrig? Jag vänder ryggen och jag går över gräsmattan och tänker,-det borde jag inte ha frågat,det borde jag ha förstått att den var,jag får dåligt samvete,skyndar mig in och hämtar en liten brödbit,jag kastar brödet i småbitar en meter ifrån den lilla fågel och den börjar äta direkt. Jag gick in,och kände,Nu har jag iallafall gjort någon glad denna dag,det var det den kanske ville?Eller hade den något annat den också ville säga? Jag tror och hoppas att det var ett till tecken,ett tecken jag aldrig kommer få svar på men som jag kommer leva för!