carrocarolin

Vissa dagar saknar jag min älskade bonus ungar i Bromma extra mycket! Idag är en sån dag,jag tänker tillbaka på tiden jag levde tillsammans med dom,tre år är rätt länge när man går igenom det vi gick igen tillsammans.

Dom miste deras mamma i cancer medan jag bodde där. Det är det jobbigaste jag någonsin har gått igenom.

Att se tre barn mista deras mamma. Att se en pappa stå ensam brevid sina barn när hans fru bara blir allt sämre och det till slut inte går att göra något mer. Att se en mamma lämna det finaste och viktigaste i sitt liv,sin familj,sina tre underbara barn! Att aldrig mer få uppleva en skolavslutning,en julafton, födelsedagar... Det gör satans ont i mitt hjärta när jag tänker på det! Ingen är värd det.

När jag levde i det var jag stark för barnens skull,visst jag grät och visade mina känslor men jag försökte ändå att inte ta in allt,troligtvis för att skydda mig själv. Jag åkte hem på helgerna och levde mitt liv med William. Visst kunde jag vara i en annan värld ibland men jag tror att min familj på hemmaplan inte riktigt förstod hur illa berörd jag var,hur mycket jag gav utan mig själv,för att orka det i veckorna + att jobba 100% i förskoleklass så var jag tvungen att stänga av för att orka och jag ville verkligen orka finnas där för barnen. Det var det viktigaste för mig just då,att finnas där,att dom kände min trygghet och kärlek. Det är något som jag kan bli frustrerad över idag,att min familj glömt vad jag gått igenom,att det ligger och gror,att jag blir så berörd när det kommer på tal.

Kärlekn jag känner till dessa tre barn är så otroligt stark och det finns inte många männsikor som jag skulle ställa upp för så mycket som jag gjorde för dom.

Jag har även William att tacka,att han fanns där och väntade på mig,han tjatade aldrig på mig,han bara fanns där och var ett stort stöd för att jag skulle orka leva min vardag.

Att nu vara mamma själv till världens finaste lilla busunge får mig att tänka extra mycket. Tänk om det skulle hänt mig,det är nu som jag ser mig in i mammans situation,innan såg jag mest dom som skulle leva vidare.

Jag lovade mamma Magdalena att jag föralltid skulle finnas för hennes barn och det löftet sviker jag aldrig.

Vissa dagar tänker jag tillbaka och det är då jag kommer på mig själv,hur bra jag har det! För ibland glömmer man bort det och klagar över små saker. Visst måste man få ha sånna dagar också men ibland behöver man bara påminnas om hur bra man har det.